Lex Laval och skillnaden mellan politiskt löfte och politisk ambition

I valrörelsen uttalade socialdemokratiska företrädare att den s k Lavallagstiftningen skulle rivas upp. I regeringsförklaringen sa statsministern samma sak, men med orden att ”svenska löner ska gälla vid arbete i Sverige”. Rimligen uppfattades dessa uttalanden som löften om förändringar. Nu har såväl arbetsmarknadsministern som LO-ordföranden meddelat att Sverige avser att försöka bilda en allians av socialdemokratiska partier inom EU i syfte att försöka förändra EU-rätten i den här frågan.

Bakgrunden handlar – i brutalt kort sammanfattning – om att EU-domstolen i december 2007 konstaterade att de svenska spelreglerna kring stridsåtgärder delvis stod i strid mot EU-rätten. Domstolen menade att en svensk facklig organisation kan vidta stridsåtgärder gentemot en utländsk arbetsgivare i syfte att åstadkomma ett svenskt kollektivavtal, men endast med krav på s k minimiförmåner.

Det kan säkerligen diskuteras hur den tekniska utformningen av en svensk regel – inom ramen för EU-rätten – kan utformas. Detta är EN sak och det arbetet bedrivs redan av en utredning som ska komma med sina tankar i februari nästa år. Det är EN ANNAN sak att också vid s k utstationering (utländsk arbetsgivare vars arbetskraft utför arbete i Sverige) införa den svenska principen att en facklig organisation kan vidta stridsåtgärder för att få till stånd ett kollektivavtal med helt svenska villkor (alltså inte någon begränsning till minimivillkor).

För att åstadkomma det sistnämnda krävs en radikal förändring av EU-rättsliga principer som främst har med fri etablering och fri rörlighet att göra. Detta förutsätter nya principiella ställningstaganden på hösta EU-nivå. Allt är förvisso möjligt här i världen och det är inte fel att ha långtgående ambitioner, men det är – åtminstone från informationssynpunkt – viktigt att skilja mellan löfte och ambition och mellan mål och vision, till och med inom politiken!

Tommy