Kung Karl XI (1660 – 1697) hade som valspråk Segra eller Dö. På den tiden låg det mycket dramatik i detta uttryck, men trots den krigiska undertonen deltog denne monark under sin tämligen långa regentperiod endast i ett krig (mot Danmark). Utbytet av detta krig blev Skåne och en prinsessa. Inte illa.

Nu synes regeringen och den s.k. alliansen ha anammat Karl XI valspråk. Om man inte segrar i valet träffar man en decemberöverenskommelse (förkortas alltså ironiskt nog DÖ)! Syftet med dagens Segra eller Dö är uppenbarligen att en minoritetsregering ska kunna föra sin ekonomiska politik, trots att man egentligen inte har majoritet för den i riksdagen. Det låter måhända inte så tokigt, men DÖ-principen håller på att få mycket egendomliga praktiska och principiella konsekvenser.

Således har exempelvis regeringen ”tvingats” att lägga fram en proposition med förslag om ytterligare sänkning av arbetsgivaravgiften (idag 15.49%) för de allra yngsta (under 23 år) till 10,21%. Enligt förslaget ska den nya avgiften tillämpas från och med den 1 maj 2015. Samtidigt kommer regeringen i kraft av DÖ att lägga fram förslaget att helt ta bort de s.k. ungdomsarbetsgivaravgifterna som en del i vårbudgetpropositionen. Detta kommer förmodligen att innebära att arbetsgivaravgiften höjs till åtminstone 23,46% för dessa unga från och med den 1 juli 2015, för att sedan höjas till nivån för den ordinarie arbetsgivaravgiften (31,42%) den 1 januari 2016.

Detta är bara ett exempel på effekterna av DÖ. Valresultatet hade onekligen ett visst underhållningsvärde, men såvitt jag kan se riskerar valspråket Segra eller Dö att ta just död på demokratin i dess egentliga mening. Den parlamentariska demokratin handlar om att politiska partier i parlamentet ska försöka finna ett regeringsdugligt politiskt underlag. Är vi så fastlåsta i blockpolitiken att Segra eller Dö är enda alternativet?

Tommy