Krokomfallet prövas inte av högsta domstolen – mycket överraskande men inte förvånande

Som bekant frikände hovrätten de åtalade cheferna i det s.k. Krokommålet. Hovrättens dom väckte berättigad uppmärksamhet av främst två skäl. För det första ansåg domstolen att den vårdslöshet som låg i att man inte hade genomfört en saklig och opartisk mobbningsutredning inte var så klandervärd att den var straffbar. Denna slutsats motiverades med att regelverket kring mobbningsutredning var otydligt. Domstolen menade alltså att det var en ursäktlig felbedömning att inte genomföra en saklig och opartisk mobbningsutredning. I praktisk klartext innebär detta resonemang att man av en normalseriös svensk arbetsgivare inte kan begära att denne vet hur en mobbningsutredning ska utföras.

För det andra konstaterade domstolen att felaktig rådgivning i frågan om grund för avskedande ursäktade att chefen skrev under en underrättelse om avskedande utan att ha någon faktisk grund för åtgärden.

Högsta domstolen har nu beslutat att inte pröva fallet. Detta är i rättslig sak väldigt överraskande. Enligt min uppfattning (som bl.a. delas av riksåklagaren) är hovrättens s.k. culpabedömning (att vårdslösheten inte var klandervärd att den var straffbar) överraskande och borde bedömas av landets högsta rättsliga instans. Dessutom kan, som grund för en prövning i högsta domstolen, anföras att Krokomfallet är det första fall som rör straffrättsligt arbetsmiljöansvar vid psykisk ohälsa.

Samtidigt är jag egentligen inte förvånad. Det rättsliga maskineriet är understundom i otakt med verkligheten. I den senare är psykisk ohälsa i arbetslivet något mycket påtagligt. Frågor om mobbning, ohälsosam arbetsbelastning och gränslöst arbete är de viktigaste arbetsmiljöfrågorna i vår tid. Det är därför mycket beklagligt att Högsta domstolen inte tog sig sin tid att bedöma hur en normalseriös svensk arbetsgivare ska agera i en sådan situation.

Högsta domstolens beslut betyder emellertid bara en sak. Nu måste Arbetsmiljöverket formulera kraven kring bl.a. kränkningar så konkret att en normalseriös svensk arbetsgivare förstår vad som är sakligt och opartiskt! Man undrar hur dessa riktlinjer ser ut på Högsta domstolen!

Tommy