För en vecka sedan vaknade jag kl 6 på morgonen med en puls på 140. Det fanns ingen bra förklaring, såsom en upphetsande arbetsrättsproposition, till hjärtreaktionen. På akuten konstaterades att jag drabbats av förmaksflimmer. Eftersom jag skulle föreläsa kl 9 samma morgon var min första tanke att problemet måste fixas snabbt. Läkarnas reaktion var istället att koppla på en massa sladdar, ta alla prover som man kunde komma på och tala vänligt till mig. Efter några timmar bestämde man sig för att genom s.k. elkonvertering få mitt hjärta att slå i normal takt igen. Jag sövdes och när jag vaknade var pulsen normal.  Kroppen kändes som om den hade blivit överkörd av ett tåg.

En egendomlig upplevelse. Plötsligt står allt stilla. Tanken vägrar acceptera. Hjärnan är inställd på en föreläsning. Det struntar uppenbarligen hjärtat i.

Nu är den akuta risken över. Nu ska jag förändra en del av mitt arbete. Nu är tid för eftertanke.

Statsministern har just presenterat sin regeringsförklaring. Den orsakar absolut inte något hjärtflimmer. Inget oväntat kunde höras. När jag detaljstuderar regeringens propositionsförteckning blir jag heller inte överraskad. Här talas om ny lag om meddelarskydd för vissa privatanställda, skydd för visselblåsare och skärpta regler om missbruk av tidsbegränsade anställningar. Det enda upphetsande – fast inte alls på flimmernivå – är det som saknas i förteckningen. Här sägs ingenting om nya regler i diskrimineringslagen om s.k. aktiva åtgärder för likabehandling. I januari i år meddelade regeringen att en sådan proposition skulle läggas fram på riksdagens bord i maj i år. Så blev det inte. Regeringen – vart tog propositionen om aktiva åtgärder för likabehandling vägen? Frågan är så stött och blött att det är dags att lägga fram förslaget! Nu!

Tommy