Överallt ser man det blyga folket. På bussen. På tåget. På restauranger och kaféer. Till och med gående på trottoarer. Den blyge slår ner blicken. Tittar på något platt och apparatliknande i handen. Försöker se upptagen ut. Vid relativ närkontakt kan man ibland höra att den blyge talar till apparaten.

På restauranger kan två eller flera blyga sitta tillsammans och – som om de inte alls var tillsammans – stirra på varsin apparat. Oftast säger de inte någonting artikulerat till varandra. Skratt, stönanden och grymtningar är vanliga kommunikationsljud i dessa sammanhang.

Blygseln har spritt sig till alla åldrar, nästan. De allra äldsta medborgarna ägnar sig fortfarande åt något så omodernt som att prata med varandra samtidigt som de ser varandra i ögonen. De allra yngsta medborgarna flackar villrådigt med blicken och tycks söka ögonkontakt med den blyge som kör barnvagnen. Snart lär de sig emellertid att det inte är någon idé att söka vuxnas blickar. Skenet från en smartphone eller läsplatta bedrar inte!

Socialstyrelsen eller någon annan lagom ansvarskännande myndighet förväntas snart utforma föreskrifter eller åtminstone bindande råd om eller mot denna blygsel. Vissa inrättningar såsom badhus har föregripit de förväntade statliga ingripandena och infört tydliga apparatrestriktioner i olycksförebyggande syfte; barn löper risk att drunkna när blyg förälder är mer närvarande på sociala medier än vid bassängkanten.

På arbetsplatserna har blygseln blivit en stor och viktig arbetsmiljöfråga. Snart behövs kurser i att se arbetskamraterna i ögonen. Kurser på teman som ”Med blick för arbetskamraterna”, ”Fikarast utan sociala medier” och ”Face to face without facebook” håller på att utvecklas. Vård av Facebookmissbrukare planeras på flera nedgångna slott i Skåne och Uppland. Antiinstagrammedicin sägs vara under utveckling.

Jag funderar på att skicka dessa tillfälliga tankar i förslutna kuvert eller möjligen på fax!

Tommy