2016-01-26

Visselblåsarlag – till vilken nytta?

Regeringen har nu utformat en lagrådsremiss med förslag om en visselblåsarlag. Tanken med den nya lagen är att visselblåsare ska få ett stärkt skydd. Frågan är emellertid vad (om något) som den nya lagen kommer att tillföra och hur den kommer att uppfattas.

Först en mycket kort presentation av den kommande lagen.

  1. Den som slår larm om ett allvarligt missförhållande ska inte få utsättas för repressalier med anledning av larmandet.
  2. Den som vill slå larm om ett allvarligt missförhållande ska i första hand larma internt. Om det interna larmet inte har någon effekt, kan arbetstagaren larma externt.

Dessa båda punkter är sannolikt helt okontroversiella. Knappast någon kan ha invändningar mot att den som slår larm om ett allvarligt missförhållande ska kunna offentliggöra information, om berörd arbetsgivare inte gör något åt saken. Trots detta – och trots att jag är entusiastisk tillskyndare av lagstiftning – ställer jag mig frågande och tveksam till behovet av visselblåsarlag.

För det första befarar jag att, som det står i ”skriften”, många kommer att känna sig ”kallade” men att få ändå ”äro utvalda”. Jag menar att det är en uppenbar risk att visselblåsarbegreppet missförstås eller åtminstone övertolkas. Att jag är missnöjd med en omorganisation eller att jag tycker att chefen är en idiot, gör mig alltså inte till en legitim visselblåsare. Visselblåsare är endast den som slår larm om ett allvarligt missförhållande. Därmed den högst motiverade frågan: vad krävs för att ett elände ska vara ett allvarligt missförhållande?

I den kommande lagtexten anges att ett missförhållande är allvarligt om det handlar om brott med fängelse i straffskalan eller därmed jämförligt förhållande. Det ska med andra ord vara fråga om ”rejäla snuskigheter” för att rätten till visselblåsande över huvudtaget ska föreligga.  Det kommer att bli en viktig personalpedagogisk uppgift att klargöra detta för undvikande av helt onödiga missförstånd.

För det andra har Arbetsdomstolen i sin praxis lagt fast principer om lojalitet och lojalitetsåtagandets gränser i privata anställningar. Således har domstolen (se t ex AD 1994 nr 79) uttalat att den privatanställde kan offentliggöra förhållanden som rör tredje man (t ex kriminalitet och förhållanden som handlar om den yttre miljön) under förutsättning att arbetstagaren först försöker att ”tvätta den smutsiga byken internt” (alltså samma tankegång som i visselblåsarlagen).

För offentliganställda gäller dessutom yttrandefrihet och s k meddelarskydd, som sträcker sig betydligt längre ifråga om rättigheter för arbetstagare än visselblåsarlagen.

Det finns förvisso situationer där visselblåsarlagen kommer att ge ett visst nytt skydd för arbetstagare hos mindre seriösa arbetsgivare. Om exempelvis en arbetstagare, som är provanställd hos en privat arbetsgivare, slår larm om ett allvarligt missförhållande och arbetsgivaren med anledning härav avbryter provanställningen, skulle detta agerande kunna strida mot den nya lagen och medföra ett skadeståndsansvar för arbetsgivaren. Samtidigt ska det framhållas att det fortfarande bara handlar om skydd vid larm om allvarligt missförhållande.

Ibland kan det vara bra med en lag som slår fast en princip, även om lagen har liten praktisk betydelse. I det här fallet är jag dock mycket tveksam till om visselblåsarlagen kommer att tillföra någonting av vikt ens på det principiella planet. Det kan ju till och med bli så att lagen får direkt motsatt effekt; allt arbetsgivaragerande som inte strider mot lagen skulle kunna uppfattas som god personalpolitik. Och så är det ju inte!

Tommy Iseskog