Häromdagen kallade regeringen till presskonferens för att meddela att den svenska modellen är säkrad inom EU. Statsministern och arbetsmarknadsministern försökte förklara att man nått stora framgångar i kontakter med EU-kommissionen i fråga om de s.k. Lavalreglerna. Det kan naturligtvis alltid diskuteras vad som är en stor politisk framgång. Oavsett hur det nu inträffade ska bedömas är det viktigt att försöka klara ut vad som egentligen har och – framför allt – inte har hänt.

För det första ska konstateras att – än så länge – har inte någonting förändrats i regelverket. EU-kommissionen har utarbetat ett första diskussionsunderlag. Av mångårig erfarenhet vet vi att det alltid är mycket lång väg (oftast flera år) från att ett sådant första diskussionsunderlag presenteras till att ett faktiskt beslut fattas, om det över huvudtaget blir något genomförande av förslagen.

För det andra är förslagen mycket allmänt hållna – att anställningsvillkor vid utstationering i princip ska ligga på ”normalvillkorsnivå” och inte enbart på miniminivå (som är Laval-reglernas huvudsakliga innebörd) – och såtillvida av principiell och inte särskilt praktisk natur. Detta är självklart begripligt med hänsyn till frågans nuvarande ställning. Det är som sagt tal om ett diskussionsunderlag från kommissionens sida.

För det tredje blir det väldigt förvirrande med den här typen av presskonferenser. Eftersom regeringen har allt intresse av att framstå som handlingskraftig (det vill ju alltid en regering göra), ger presskonferensen det förrädiska intrycket att NU börjar nya regler att gälla. Det hördes också på journalisternas frågor (t.ex. kan man nu kräva lika lön för lika arbete?) att man uppfattade saken som att någonting redan har ändrats.

Det blir en aning patetiskt när ledande företrädare för regeringen genomför en presskonferens med budskapet att den svenska modellen är garanterad och räddad inom EU, samtidigt som dessa företrädare inte kan förklara vad denna garanti eller räddning innebär i praktiken. På varje konkret fråga svarade statsministern och arbetsmarknadsministern att man inte visste utan behövde analysera förslagen. Egentligen borde man ha sagt någonting i stil med att ”det är ju kul att EU-kommissionen tycks gilla den svenska modellen vad gäller löner och andra anställningsvillkor och vi kan hoppas att Laval-reglerna så småningom kan ändras i den riktningen”. Det känns alltså onödigt att genomföra en stor presskonferens med det tyngsta politiska artilleriet för att framföra detta i och för sig glada budskap, särskilt som man inte framförde budskapet utan endast förvirrade bilden i frågan. Eller var det kanske meningen?

Tommy