I en debattartikel år 2005 (se SvD den 2 juni 2005) med rubriken fegt, farligt, felaktigt! kritiserade jag ett beslut av dåvarande JK. Beslutet innebar att ett justitieråd (domare i Högsta Domstolen) inte blev avskedad, trots att han på sin fritid begått ett brott som rimligen innebar en förtroendeförbrukande handling. Min kommentar i sammanhanget handlade om att beslutet var förödande för det allmänna rättsmedvetandet.

Nu har det hänt igen!

Myndighetsutövning handlar om att förvalta medborgarnas förtroende

Den som arbetar med myndighetsutövande verksamhet är i förtroendebranschen. Myndighetsutövning ska ske sakligt och opartiskt. Vi medborgare måste av den anledningen ha ett grundmurat förtroende för de människor som har i uppdrag att hantera våra gemensamma resurser och fatta beslut i laga ordning. Rubbas detta förtroende föreligger – åtminstone föreställningar om – korruption. Detta är absolut förödande för ett demokratiskt samhälle med likabehandling (i alla meningar) som grund.

Den myndighet (Riksrevisionen) som är satt att i revisionsmening utöva tillsyn över hur myndighetsutövningen går till i landet, är naturligtvis det yttersta uttrycket för denna medborgerliga förtroendebransch. Såväl myndigheterna som medborgarna måste ha ett fullständigt orubbat förtroende för denna myndighet.

Den eller de personer som är satta att leda Riksrevisionen är därmed personer som har förtroende som enda legitimitet. Saknas förtroende för dessa personer i något av de hänseenden som är relevanta för uppdraget, är personen helt omöjlig för uppdraget.

Anställningsskydd för riksrevisor

Det är klart att en riksrevisor inte omfattas av det sedvanliga anställningsskydd som tillkommer arbetstagare i allmänhet. Detta förhållande tycks av somliga tolkas som om riksrevisorn skulle ha ett starkare anställningsskydd än arbetstagare i allmänhet. Det finns naturligtvis ingen som helst rättslig grund för en sådan slutsats. Att riksrevisorn ska vara skyddad mot godtyckliga politiska tyckanden och låtanden är en helt annan sak!

När företrädare för Konstitutionsutskottet (KU) nu talar om att en riksrevisor måste ha gjort sig skyldig till grov misskötsamhet för att kunna avskedas, ger detta sken av att en riksrevisor kan missköta sig i större utsträckning i sitt arbete än exempelvis undersköterskan, industriarbetaren, tjänstemannen, polisen eller någon annan arbetstagare som omfattas av lagen om anställningsskydd. Så är inte fallet! Att man är undantagen från lagen om anställningsskydd innebär inte att man har ett starkare anställningsskydd när man gör sig skyldig till förtroendeförbrukande handlingar i sitt arbete.

Lagen om anställningsskydd använder uttrycket ”grovt åsidosättande” (alltså allvarlig misskötsamhet) för att beteckna vad som är laglig grund för avskedande. Av den anledningen är det alltså relevant att, när man diskuterar och bedömer om det måhända finns grund för avskedande av en riksrevisor, se hur Arbetsdomstolen har resonerat när det gäller att avgöra vad som är en så grov misskötsamhet att det föreligger grund för avskedande.

Förtroendeförbrukande handling

Av Arbetsdomstolens numera tämligen omfattande praxis kan konstateras att förtroendemissbruk och andra förtroendeförbrukande handlingar i princip är laglig grund för avskedande, även om t.ex. den materiella skadan är liten eller till och med obefintlig. Om en arbetstagare agerar på ett sätt som objektivt sett kan sägas medföra att förtroendet för honom eller henne är förbrukat, föreligger en avskedandegrund. Således förelåg laglig grund för avskedande av en lastbilschaufför som lämnat nycklarna i lastbilen på en avlastningsplats i en hamn (AD 2011 nr 44), av en lagerarbetare som försökt föra ut en förpackning med juiceburkar från ett lager (AD 1996 nr 6), av en personalchef som attesterat sin egen övertid utan att för den skull fuska med tiden (AD 2015 nr 46), av en postkassörska som ”lånat” 60 kronor ur en faxkassa (AD 1998 nr 25), av en väktare på en chokladfabrik som tagit med sig godis hem från jobbet (AD 1984 nr 48), av en nyhetsredaktör som i strid mot en instruktion hade läst upp ett nyhetstelegram i direktsändning (AD 1997 nr 103)  och av en undersköterska som visat en nonchalant attityd mot vårdtagare (AD 2016 nr 48).

Det som avgör att en misskötsamhet i arbetet är ”grov” är alltså inte den eventuella materiella skada som agerandet medfört. Istället handlar det om att bedöma om arbetstagaren har agerat så att hans eller hennes förtroendekapital har förbrukats; en principiell bedömning.

Riksrevisors förtroendekapital

Jag menar alltså att riksrevisor är en befattning med förtroendekapital som enda kapital. I den mån detta kapital har påverkats, har det i princip också förbrukats. Jag menar inte att det som redovisats i media styrker att så skulle vara fallet. Däremot menar jag att det är fegt och farligt att inte inleda ett förfarande genom vilket den frågan genomlyses på ett fullödigt sätt. Den KU-behandling som har förevarit uppfyller på intet sätt dessa krav. Därmed blir också handläggningen så här långt felaktig, oavsett vad en sådan fullödig och transparent prövning skulle ha lett till.

Tommy Iseskog