Det finns numera stora likheter mellan budgetpropositionen och Melodifestivalen, åtminstone när det kommer till utförande och genomförande. Den förra regeringen började med att portionera ut förslagen i budgetpropositionen vid ett dussintal olika tillfällen under i stort sett två månaders tid. Den nuvarande regeringen fortsätter med samma koncept. Ett koncept som Melodifestivalen också anammat. I båda fallen kan man fundera över tanke och möjligen (bristen på) eftertanke. Är det så att vi som mottagare anses så korkade att vi inte klarar av mer än någon liten nyhet i taget? Eller kan det måhända förhålla sig på det sättet att innehållet är så klent att det måste blåsas upp och spädas ut?

Det finns emellertid en viktig skillnad mellan budgetpropositionen och Melodifestvalen. I budgetpropositionen går alla bidrag vidare till (ja inte Globen men väl) riksdagshuset. Dessutom är det ju så att vi inte får telefonrösta om budgeten, men det är kanske nästa steg i lanseringen av modern politik!

Innehållet i årets budget förtjänar inte alls den uppmärksamhet som media bjuder på. Visst är det viktigt med budgetförstärkningar här och där och lite varstans. Mitt konstaterande är naturligtvis inte en recension av det politiska innehållet. Det handlar bara om att den av politiken tecknade bilden av förändring, förnyelse och utveckling bleknar bort när konkretionen framträder i förslagen – nystartsjobben ska ”effektiviseras”, extratjänsterna (vilka då?) likaså, lönebidragsanställningarna ska få nya beteckningar och jämställdhetsbonusen avskaffas. Säkert viktiga justeringar i varje detalj, men förändringarna rör på intet sätt ”de stora frågorna”.

En sådan stor fråga handlar om pensionsålder. En s.k. avsiktsförklaring (sådana är populära i dessa yttersta av dagar) har presenterats från några av arbetsmarknadens parter, innebärande att man tycker att 67-årsreglerna i lagen om anställningsskydd borde bli 69-årsregler. Det låter inte så upphetsande som det faktiskt är. Denna till synes harmlösa justering av åldersgränser för avgång från arbetslivet kommer att nödvändiggöra mycket intressanta frågor om arbetsmiljö, olika anställningsformer (av bl.a. äldre) och rimlig ”intjänandeperiod” för ålders- och tjänstepension.

En i sammanhanget något hädisk tanke avser inträdet på arbetsmarknaden. I Sverige är det vanligt att personer, främst med akademisk utbildning, är närmare 30 år innan man ”på riktigt” träder in i det vuxna arbetslivet. Vad beror detta på? Har tonårstiden förlängts till 30? Borde vi inte fundera över ett ”senaste inträdesdatum” på den marknad där det synes självklart att det ska finnas en ”sista förbrukningsdag”?

Problemet är kanske inte att vi slutar att arbeta för tidigt utan att vi börjar att arbeta för sent?!

Tommy Iseskog