Våra ledande politiker betonar i alla tänkbara sammanhang att alla i vårt samhälle ska ”göra rätt för sig”. Det har till och med blivit tillåtet att tala om plikt. Nu senast har socialdemokraterna gjort ordet plikt till politiskt budskap. Samtidigt förs en något förvirrad debatt om bidragsberoende och utanförskap.

Själv har jag lite svårt för ordet plikt. Det känns som någonting icke ömsesidigt eller rent av diktatoriskt. Jag skulle vilja tala om åtagande istället. Som medlem i vårt samhälle har jag rättigheter och skyldigheter. Medborgarskapet är en ömsesidighet. Vi medborgare har åtaganden gentemot varandra; åtaganden som i många fall till och med är kodifierade i lagstiftning. Samtidigt har vi som medborgare många rättigheter i samhället.

Den svenska principen för det medborgerliga åtagandet kan kanske beskrivas i uttrycket att var och en ska bidra efter förmåga och få stöd efter sina behov. Samtidigt har vi alla ett stort antal grundläggande rättigheter beträffande t ex utbildning, sjukvård och omsorg i olika hänseenden. Den som inte bidrar efter förmåga eller överutnyttjar rättigheter lever alltså på andras bekostnad och bryter därmed mot sitt samhällskontrakt.

Med dessa utgångspunkter är det intressant och ytterst oroande att notera att vi för närvarande har ungefär 130.000 ungdomar som varken arbetar eller studerar. Ett förhållande som vi i praktiken aldrig i tidigare generationer har upplevt. I det gamla bondesamhället förekom visserligen s k hemmasöner och hemmadöttrar. Beteckningar som användes på söner och döttrar som ”blev kvar” hemma hos sina föräldrar även i vuxen ålder. Dessa personer gjorde förvisso ”rätt för sig” genom arbete på gården och – kanske framför allt – genom att ta hand om åldrande föräldrar.

Dagens hemmasöner och hemmadöttrar är stugsittare (lägenhetssittare), som oftast inte gör någonting alls av produktivt slag. De försörjs av sina föräldrar eller av samhället. De fullgör inte sina åtaganden i samhällskontraktet. Hur är detta möjligt?

För att förstå situationen är det väldigt viktigt att skilja mellan att vilja men inte kunna studera eller arbeta och att kunna men inte vilja detsamma. Den som saknar förmåga att studera eller arbeta ska självfallet garanteras sina grundläggande rättigheter. Däremot måste den som kan men inte vill studera eller arbeta förmås att leva upp till sina ”åtaganden” som samhällsmedborgare. Det kan inte vara acceptabelt att ovilja (eller icke vilja) ger rätt till försörjningsstöd eller annat samhälleligt stöd. Det kan rimligen inte vara så att ovilja är en diagnos.

Människans fria vilja är en fantastisk gåva som vi har och kan utöva i vårt samhälle. Den gammaltestamentliga beskrivningen handlar om att Gud tog risken, trots alla farhågor, att ge människan en fri vilja. Oavsett denna beskrivning och oavsett Guds eventuella inblandning kan alltså konstateras att vi som har förmånen att leva i ett fritt samhälle har möjligheten att ständigt träffa fria val.

Den medborgare som inte vill leva upp till de medborgerliga åtagandena använder alltså sin fria vilja på ett osolidariskt sätt. Om den unge som varken studerar eller arbetar har förmåga (alltså kan) studera eller arbeta, agerar han eller hon således osolidariskt. Varför har det blivit så?

I allehanda sammanhang där vi talar om åtaganden, är det viktigt att se vilka konsekvenser som en underlåtenhet i åtagandehänseende får. Den unge som träffar valet att varken studera eller arbeta, trots att han eller hon kan, drabbas i praktiken av få eller – i värsta fall – inga negativa konsekvenser. Det är just detta som är det nya och som skiljer den här ungdomsgruppen från alla tidigare ungdomsgrupper.

Det finns också viktiga pedagogiska aspekter på det ovannämnda konstaterandet. För det första är jag övertygad om att de allra flesta i gruppen unga som varken studerar eller arbetar (trots att man kan) inte har något ont eller samhällsfientligt uppsåt. Det handlar sannolikt om okunskap eller oinsikt (om ordet nu finns). Har någon sagt till den unge att hans eller hennes agerande är osolidariskt och innebär att man lever på andras bekostnad?

För det andra gör vi dessa unga en stor björntjänst genom att tillåta (konsekvenser saknas) att man slipper att studera eller arbeta, trots att man egentligen kan. Ett fullvärdigt vuxenliv förutsätter för alla (utom för det lilla fåtalet som har haft oturen att födas med sådan rikedom att arbete är onödigt) att man försöker – efter förmåga och möjligheter – att försörja sig själv genom eget arbete. Ett aktivt deltagande i arbetslivet är oerhört berikande (kanske inte alltid i en materiell mening) för människan. Arbetet har mycket stor betydelse för självbild och självförtroende. Att klara av en arbetsuppgift stärker människan i flera hänseenden. Det sagda är faktiskt inte en idyllisering av arbetet utan har konstaterats i mängder med vetenskapliga undersökningar. Att arbetet dessutom kan ge ett materiellt utbyte, som i sin tur kan ge möjligheter att berika livet, gör ju inte saken sämre.

För det tredje tycker jag att man ska framhålla att den unge som väljer att varken studera eller arbeta, trots förmåga, inte bara agerar osolidariskt. Han eller hon pekar dessutom finger åt alla de människor som vill arbeta men som faktiskt inte kan.

Tommy