Hur formar det ett människobarn att
vaggas till sömns inlindad i en filt på
säden i en såningsmaskin dragen av
en brungråvit ardennerhäst? Borde
inte denna naturlighet och sinnlighet
göra jorden, den brukade jorden, till
pojkens livsnerv? Men jorden ville annat
och pojken kom att tänka annorlunda.
Doften av nyhässjat hö glömmer man aldrig.
Den doften kan tanken återkalla närsomhelst.
Med såret är det annorlunda. Det blev ett ärr.
Det behöver man inte återkalla i tanken
eller minnet. Det finns alltid där.
Närvarande på ett tryggt och tröstande sätt.
Pojken blev inte normal.
Han visste helt enkelt inte hur det skulle gå till.
Eller så ville han inte.
Han sökte meningen med livet och fann att själva livet är meningen.