Alltsedan anställningsskyddslagens tillkomst har det hävdats att just anställningsskyddet är ett hinder mot anställning och att många (särskilt mindre) arbetsgivare skulle ”våga” anställa i större utsträckning om det lagstadgade anställningsskyddet inte fanns. Envist har jag i mer än 40 år hävdat att LAS inte alls är så svår att tillämpa som lagens kritiker påstått (och alltjämt påstår, även om våra politiker numera i stort är LAS-kramare). LAS tillåter tidsbegränsade anställningar i en generös omfattning och arbetsbrist är alltid skäl att avsluta en anställning. Visst kan turordningsreglerna understundom trassla till hantverket vid just arbetsbrist och visst är det lite krångligt att säga upp av personliga skäl. I det sistnämnda fallet kräver lagen tydlighet och konsekvent agerande; inte våra bästa ”grenar” i Sverige.

Nu har EU-domstolen klargjort att det är tillåtet med särskilda (flexibla) anställningsformer av unga. I ett fall (C.143/16) bedömde EU-domstolen en italiensk regel, som innebär att unga (under 25 år) kan anställas intermittent (i praktiken vid behov) och med anställning som upphör den dag som arbetstagaren fyller 25 år. Frågan i domstolen var om tillämpningen av lagregeln innebar åldersdiskriminering.

Reglerna kring åldersdiskriminering innebär bl.a. att det är tillåtet med s.k. godtagbar särbehandling på grund av ålder. Den godtagbara särbehandlingen ska uppfylla tre kriterier.

För det första måste det finnas ett berättigat syfte. Detta berättigade syfte ska vara ett samhälleligt syfte (alltså inte ett verksamhetssyfte). I det här fallet kunde italienska staten visa att syftet med den flexibla anställningsformen är att främja anställning av unga; unga ska få ett första jobb, helt enkelt. Detta är onekligen ett berättigat syfte.

För det andra måste åtgärden vara lämplig för att uppnå syftet. Med lämplig avses i det här sammanhanget effektiv. Italien lyckades visa att tillämpningen av regeln varit och är effektiv i syfte att ge unga möjligheten att få ett första jobb.

För det tredje ska dessutom åtgärden vara nödvändig. Detta uttryck står för att det inte går att åstadkomma samma effekt på något annat – icke diskriminerande – sätt. Även på den här punkten lyckades den italienska staten övertyga EU-domstolen, som alltså kom fram till att regeln är nödvändig, om man vill uppnå maximal möjlighet för unga att få in en första fot på arbetsmarknaden.

Domstolens slutsats var alltså att en regel om flexibla anställningsformer för unga i princip är en tillåten särbehandling, trots att anställningsskyddet för dessa anställda är sämre än för äldre arbetstagare.

Domen är intressant. Oavsett vilken politisk bedömning som man gör i sakfrågan, kan alltså konstateras att EU-rätten inte hindrar att man prövar särskilda och flexibla anställningsformer (med i praktiken sämre anställningsskydd) för unga. Jag är övertygad om att domstolen skulle säga detsamma om särskilda anställningsvillkor (t ex lägre lön), om en sådan ordning kan motiveras på motsvarande sätt.

Jag är fortfarande av den uppfattningen att LAS egentligen inte är ett hinder i frågan om ungdomars inträde på arbetsmarknaden. Men – om det nu finns en föreställning om att LAS innehåller krångligheter och onödiga svårigheter – kan konstateras att det inte finns några rättsliga hinder mot att pröva t ex särskilda anställningsformer för unga. En sådan ordning – noga övervägd och avvägd – skulle kunna ha en pedagogisk och psykologisk effekt i riktning mot att alla unga får en verklig möjlighet att få ett första jobb.

Tommy