Politiska insatser mot sexuella trakasserier i vårbudgeten

Det är föga överraskande eller till och med  i det närmaste självklart att de senaste månadernas metoo-upprop sätter spår i vårbudgeten vad gäller arbetsmarknadssatsningar. Det enda överraskande är – vid ett ytligt ekonomiskt betraktande – att satsningarna är till synes symboliska.

Således avsätts 10 miljoner kronor extra till Arbetsmiljöverket. Visserligen avsätts också 15 miljoner kronor till regionala skyddsombud, men dessa pengar är i praktiken inte öronmärkta för insatser mot sexuella trakasserier. Till politikens försvar kan naturligtvis anföras att det i grunden inte är politiken som ska eller ens kan lösa de olika problem som tydliggjorts genom metoo-uppropen.

Ytterligare kan till politikens försvar anföras att de regelverk som vi har i diskrimineringslagen och arbetsmiljölagen (inklusive Arbetsmiljöverkets föreskrift AFS 2015:4) ställer konkreta och väl avvägda krav på arbetsgivare.

I all korthet innebär dessa regler att arbetsgivare är skyldiga att klargöra att sexuella trakasserier (liksom övriga kränkningar) inte får förekomma, att ha rutiner för att hantera upplevda sexuella trakasserier, att utreda påståenden om sexuella trakasserier, att vidta lämpliga åtgärder med anledning av konstaterade sexuella trakasserier och att följa upp vidtagna åtgärder.

Såväl diskrimineringslagen som arbetsmiljölagen innehåller sanktions- och ansvarsregler vid olika tillkortakommanden från arbetsgivarens sida. Samtidigt kan konstateras att de ovan angivna kraven inte är särskilt komplicerade till sin praktiska natur. I de flesta fall och situationer torde det vara tämligen uppenbart vad som ska göras. Den största bristen i många verksamheter vad gäller att leva upp till lagkraven handlar om det grundläggande kravet på att klargöra att sexuella trakasserier inte accepteras. Ett absolut praktiskt krav på ”klargörande” är att man har förklarat vad som inte accepteras. Det är meningslöst att enbart uttrycka att sexuella trakasserier inte får förekomma. På något eller några sätt måste arbetsgivaren förklara vilka beteenden som är oacceptabla. På den här punkten rekommenderar jag att helt enkelt använda exempel (från Arbetsdomstolen eller – varför inte – från den egna verksamheten).

Om dessa regler tillämpades i det dagliga och stundliga, skulle den här sidan av vår verklighet se väsentligt annorlunda ut. Det är just där som den politiska skon klämmer! Hur mycket medel som än anvisas, kommer inte pengar att lösa problemen. Det som behövs är insikter, praktiskt personalpolitiskt arbete och tydligt ledarskap! Inga konstigheter, egentligen!