Den urgamla rätten att vidta stridsåtgärder eller mycket skrik men lite ull, som kärringen sa när hon klippte grisen

I ungefär ett år har en statlig utredning – strejkrättsutredningen – haft i uppdrag att överväga eventuella begränsningar i strejkrätten. Utredningens uppdrag har sin direkta bakgrund i konflikter som pågått i Göteborgs Hamn, där Hamnarbetarförbundet och arbetsgivaren varit delaktiga i olika konfliktåtgärder.

Strejkrättsutredningen är klar med sitt uppdrag. Dagarna innan utredningen skulle presentera sitt slutbetänkande för regeringen meddelade arbetsmarknadens parter på en presskonferens att man är överens om hur strejkrätten bör vara reglerad. Därmed desarmerade parterna totalt strejkrättsutredningen och dess förslag.

Arbetsmarknadsministern var snabbt ute på banan i en presskonferens och meddelade – trots att hon vid den tidpunkten ännu inte (officiellt) tagit del av strejkrättsutredningens förslag – att hon kommer att remittera det förslag som parterna har lämnat in till regeringen. Det händer förvisso då och då att statliga utredningars förslag läggs i papperskorgen, men att detta i praktiken sker innan utredningen har presenterats, är såvitt jag kan erinra mig någon form av svenskt rekord.

Vad saken i grunden gäller är om och i så fall hur strejkrätten skulle begränsas för en icke kollektivavtalsbärande facklig organisation, i de fall då en arbetsgivare är bunden av ett kollektivavtal med annan facklig organisation. Nuvarande principer innebär att en icke kollektivavtalsbärande organisation får vidta en stridsåtgärd i syfte att teckna ett eget kollektivavtal. Däremot får inte den avtalslösa organisationen vidta stridsåtgärd för att undantränga det gällande kollektivavtalet eller i annat ovidkommande syfte.

Det är en annan sak – och ett annat problem – att det ”andra” kollektivavtalet till sitt innehåll inte får strida mot det först tecknade avtalet. I den mån flera kollektivavtal innehållsmässigt konkurrerar med varandra, har det först tecknade avtalet företräde.

Arbetsmarknadens parter har nu kommit överens om tre principer för vidtagande av stridsåtgärder; principer som i allt väsentligt redan gäller, åtminstone i praktisk tillämpning.

  1. Det ska inte vara tillåtet att vidta stridsåtgärd som inte syftar till att teckna kollektivavtal.
  2. Rätten att vidta sympatiåtgärder, politiska stridsåtgärder och indrivningsblockad ska vara oförändrad.
  3. Fackliga stridsåtgärder ska – liksom för närvarande – vara tillåtna i syfte att uppnå ett kollektivavtal. Detta gäller således även om arbetsgivaren ifråga är bunden av ett tidigare träffat kollektivavtal för samma område.

Det är på intet sätt överraskande att den viktiga principen om rätten att vidta stridsåtgärder för att uppnå ett eget kollektivavtal inte ändras. Den har gällt sedan 1928 och i allt väsentligt tjänat arbetsmarknaden och arbetsmarknadens parter väl. Att förändra denna princip skulle på ett nästan oöverblickbart sätt ändra viktiga balansprinciper på arbetsmarknaden. Beträffande strejkrättsutredningens arbete kan konstateras att det klassiska uttrycket ”mycket skrik men lite ull, sa kärringen när hon klippte grisen”, till och med blir en överdrift.

 

Tommy Iseskog