Kris eller möjlighet för demokratin?

Sverige befinner sig för närvarande i den för oss ovanliga situationen att vi styrs av en övergångsregering eller expeditionsministär. Turerna kring bildandet av en ny regering har i det närmaste nått komiska nivåer med visst underhållningsvärde. Det ska medges. Allvaret i situationen är dock påtagligt. Uttryck som ”kris för demokratin” har inte så sällan använts av politiska kommentatorer och statsvetenskapare.

Enligt min uppfattning kan man konstatera att den nu rådande politiska situationen förvisso är en prövning för politikerna, men absolut inte en kris för demokratin. Tvärtom. All makt utgår som bekant från folket (enligt regeringsformen). Det är av den anledningen som riksdagen är demokratins verkliga forum. Nu har just riksdagen och till och med enskilda riksdagsledamöter unika möjligheter att faktiskt påverka politiken i stort men framför allt alla sakpolitiska frågor.

Flera ledande politiker säger – aningen halvhjärtat – att den s.k. blockpolitiken är död. Någon borde tala om för dessa demokratins representanter att blockpolitiken inte bara är död. Den är också begravd och begravningskaffet är sedan länge urdrucket.

Det synes uppenbart att det inte finns politiska förutsättningar för bildandet av en majoritetsregering. Det kanske inte ens är önskvärt i den rådande parlamentariska situationen att vi begåvas med en majoritetsregering. Erfarenheterna från flera decennier av ”svaga” majoritetsregeringar (majoritetsregeringar med flera olika politiska viljor) är att allt politiskt förhandlande hamnar hos och i regeringen.  Ännu värre är det naturligtvis med stora och till synes starka minoritetsregeringar. Om och när politiska förslag presenteras av en svag majoritetsregering eller en stark minoritetsregering, är de redan så söndertuggade att det bara är att svälja för parlamentet.

Mot den här bakgrunden borde det vara lätt för till och med ledande politiker att inse att Sverige ”behöver” en ganska liten minoritetsregering. Den kan bestå av enbart socialdemokraterna eller enbart moderaterna. För politikens innehåll tror jag inte att regeringens färg har särskilt stor betydelse. En sådan regering behöver inte ”förhandla” inom sig innan man lägger fram förslag. Däremot blir det nödvändigt med sakpolitiska diskussioner (som kan förtjäna namnet) i riksdagen. Med användning av s.k. hoppande majoriteter kan en sådan regering faktiskt bli klart handlingskraftigare än en stark minoritetsregering eller svag majoritetsregering. Riksdagens roll och funktion skulle onekligen vitaliseras och politiska förslag skulle kunna övervägas av de olika politiska partierna utan att man behöver tänka i blocktermer.

När vi granskar partiprogram kan vi nämligen konstatera att många frågor – inte minst på arbetslivets och arbetsrättens område – inte följer de traditionella blockgränserna. Låt oss därför lysa frid över blockpolitiken och tillåta riksdagen att fullgöra sina demokratiska uppgifter!

Tommy Iseskog