Regeringen och samarbetspartierna Centern och Liberalerna står inför en spännande politisk höst. Det är relativt lätt för dessa partier att enas om coronarelaterade insatser, men det kommer att bli betydligt kärvare tongångar och tonlägen när ändringarna av LAS ska hanteras fram mot slutet av året.

Arbetsmarknadens parter har som bekant ”uppdraget” (eller snarare möjligheten) att försöka komma med gemensamma förslag om hur LAS ska kunna ”moderniseras”. Det är viktigt att markera att parternas uppgift alltså inte handlar om att träffa avtal om olika LAS-frågor (som parterna för övrigt kan träffa avtal om när som helst). Det är istället fråga om att parterna (LO, PTK och Svenskt Näringsliv) ska lämna gemensamma förslag om hur lagen ska kunna förändras.

Det är meningslöst att i skrivande stund spekulera i frågan hur sannolikt det är att nämnda parter kommer att komma överens om gemensamma LAS-tag. Oavsett hur partsdiskussionerna landar, är det fråga om en kommande lagstiftningsprocess. Det är alltså inte så att parternas eventuella förslag automatiskt ska bli lagstiftning. En sådan utfästelse skulle för övrigt strida mot grundlagens krav på hur lagstiftning ska gå till i vårt land. Grundlagen ställer nämligen krav på att lagstiftning, som alltid beslutas av riksdagen, ska ”beredas” med bl.a. remissförfarande och s.k. lagrådsremiss.

Detsamma gäller om arbetsmarknadens parter inte lyckas formulera gemensamma förslag och LAS-utredningens tidigare presenterade förslag ska läggas till grund för lagstiftning. Även i den processen måste grundlagens beredningskrav iakttas.

Det är med andra ord på det viset att regeringen och samarbetspartierna i alla tänkbara politiska lägen kommer att behöva enas om en proposition som dessutom ska överleva en riksdagsbehandling. Vad kan man tro om detta?

Ett misslyckande i LAS-frågan skulle sannolikt innebära en relativt akut regeringskris; ett tillstånd som knappast regeringen eller samarbetspartierna vill ha. Detta talar med styrka för att ”något” måste hända med LAS i den politiska närtid som sträcker sig fram till nästa val. Att göra LAS till en valfråga är naturligtvis möjligt men inte särskilt sannolikt. Det har nämligen visat sig att sådana detaljfrågor som det i praktiken är fråga om (turordningsregler, kompetenskrav, uppsägningstvister, kompetensutveckling och anställningsskydd för tidsbegränsat anställda) inte riktigt lämpar sig för en valrörelse. Naturligtvis kan man förenkla budskapen på ett oseriöst sätt, t.ex. genom att tala om att ”urholka anställningsskyddet” eller ”göra det möjligt för arbetsgivare att våga anställa” osv.

Det är min bestämda uppfattning att LAS kan utvecklas på ett balanserat sätt, d.v.s. så att balansen mellan trygghet och flexibilitet kan bibehållas. En sådan utveckling måste emellertid ha sin grund och utgångspunkt i kunskaper om hur lagen verkligen fungerar och inte i föreställningar och skrönor om lagens innebörd.

Den politiska LAS-diskussionen har hittills nästan undantagslöst utgått från mer eller mindre ogrundade och osakliga föreställningar om lagens mest kontroversiella regler (t.ex. om turordning och kompetenskrav). Inte så sällan har diskussionen påmint om humorserien Solsidan med ständiga förvecklingar. På flera olika politiska håll har man (sannolikt omedvetet) iklätt sig Ove Sundbergs förnumstiga kostym i den diskussionen.

Det behövs alltså mer av LAS-sidan än Solsidan i det kommande lagstiftningsarbetet.

Tommy Iseskog

Läs Tommys hela förslag i boken ”LAS under utveckling” som du hittar i vår bokandel!