Vissa av arbetsmarknadens parter (LO, PTK och Svenskt Näringsliv) har nu meddelat att man har ”misslyckats” med att komma överens i frågan om hur lagen om anställningsskydd (LAS) ska ”moderniseras”. Med anledning av detta meddelande finns det anledning att något fundera över dels vilket uppdrag som parterna egentligen har haft, dels vad som kommer att hända nu.

Först av allt vill jag påpeka att det på intet sätt är förvånande att de ovannämnda förhandlingarna inte har ”lyckats”. Parterna har alltsedan 2017 (av och till) försökt att komma till en gemensam uppfattning om hur LAS bör utvecklas. Det misslyckande som man nu ger uttryck för är närmast att betrakta som ett konstaterande av faktum, nämligen att arbetsgivare och arbetstagare har i grunden oförenliga intressen vad gäller anställningsskydd. Som arbetsgivare vill man att arbetskraften ska finnas tillgänglig när den behövs, men inte i annat fall. Som arbetstagare vill man ha trygghet i anställningen, oavsett vad som händer.

Alltsedan sin tillkomst (1974) har LAS haft uppgiften att reglera en rimlig balans mellan arbetsgivarens intresse av maximal flexibilitet och arbetstagarens intresse av maximal trygghet. Att uppdatera eller kanske till och med justera denna balanspunkt är en grannlaga uppgift. Framför allt är det faktiskt en politisk uppgift.

Vilket uppdrag har då arbetsmarknadens parter haft i LAS-utvecklingsfrågan? I media har det – också av parternas företrädare – framställts som om uppdraget handlat om att undvika lagstiftningen genom att träffa avtal. Så har inte varit fallet! Parternas uppdrag har istället handlat om att för regeringen presentera gemensamma förslag om hur lagen kan utvecklas (moderniseras). Detta är ett viktigt påpekande, eftersom den massmediala presentationen har givit intryck av att parterna genom att komma överens skulle ha kunnat ”undvika lagstiftning”. Den politiska frågan har hela tiden handlat om att och hur LAS ska förändras.

Därmed kan vi konstatera att politiken nu inte tycks kunna luta sig mot en partsgemensam uppfattning om LAS-utvecklingen. Istället måste de politiska partierna ta just politisk ställning i frågan hur balansen mellan arbetsgivar- och arbetstagarintressena ska formuleras i dagens arbetsliv.

Det lär bli mycket munhuggande, överdrifter och förvirring i den debatten. Jag menar dock att det är fullt möjligt att ”modernisera” LAS med beaktande av hur dagens arbetsmarknad ser ut och med bibehållen balanspunkt i ett regelverk som faktiskt tjänat oss väl i snart 50 år (se LAS i utveckling – förslag till en ”modernare” lag).

Tommy Iseskog