Debattartikel SvD

Att avskaffa diskrimineringslagen skulle innebära att Sverige på ett flagrant sätt bryter mot EU-rätten i ett för EU-gemenskapen mycket grundläggande avseende.

Sverigedemokraterna (SD) har i flera olika sammanhang uttryckt att man vill avskaffa diskrimineringslagen. I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 8 oktober 2022 uttrycker Katharina Berndt Rasmussen att det skulle vara problematiskt att avskaffa diskrimineringslagen och att ett avskaffande av lagen skulle ”äventyra flera ur demokratisynpunkt mycket viktiga funktioner”.

Från min rättsliga utgångspunkt vill jag understryka Rasmussens påpekanden med följande kommentarer.

För det första bygger vår diskrimineringslagstiftning på EU-rätten. Inom EU-rätten finns tre olika direktiv (2000/43/EG, 2000/78/EG och 2006/54/EG) som tillsammans reglerar principer om likabehandling av personer oavsett ras eller etniskt ursprung, inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet samt genomförande av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet. I sammanfattning innebär EU-rätten att medlemsländerna är skyldiga att ha lagstiftning till skydd mot diskriminering med avseende på vissa diskrimineringsfaktorer (se nedan) och som dessutom främjar likabehandling i arbetslivet och inom utbildning.

Av det sagda följer således att ett avskaffande av diskrimineringslagen skulle innebära att Sverige bryter på ett flagrant sätt mot den del av EU-rätten som handlar om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde.

För det andra är det viktigt att se vad diskrimineringslagen verkligen reglerar. Av SD:s uttryckta förslag kan utläsas att man anser att ”annan lagstiftning” ger tillräckligt skydd mot diskriminering. Denna ståndpunkt avslöjar en avgrundsdjup okunskap. Alltsedan 1980 års jämställdhetslag, 1999 års diskrimineringslagar och nuvarande diskrimineringslag (2009) har svensk lagstiftare tydligt kunnat konstatera att ”annan lagstiftning” inte ger det skydd mot diskriminering eller formulerar de krav på likabehandling som främst den ovannämnda EU-rätten kräver.

Diskrimineringslagen innehåller två olika delar. En del av lagen som reglerar förbud mot direkt diskriminering, förbud mot indirekt diskriminering, diskriminering genom bristande tillgänglighet (avser funktionsnedsättning) och skydd mot trakasserier. Samtliga diskrimineringsregler avser sju diskrimineringsfaktorer, nämligen kön, könsidentitet, etnisk tillhörighet, religion, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Att skyddet mot diskriminering är reserverat för (och därmed begränsat till) dessa sju diskrimineringsfaktorer har sin grund i att EU-rätten utgår från att lagstiftningen ska erbjuda skydd på de områden som är särskilt viktiga i frågan om att alla människor har lika värde och ska ges lika möjligheter och rättigheter. Att lagstiftningen inte har en allmän och öppen regel om ”otillbörlig” behandling har sin grund i att sådan lagstiftning blir urvattnad och därmed mindre effektiv vad gäller att uppnå lagstiftningens syfte. Detta har konstaterats på såväl EU-nivå som nationell nivå.

I sin andra del reglerar diskrimineringslagen krav på aktiva åtgärder för likabehandling inom arbetslivet och beträffande utbildning. Även dessa regler avser de ovannämnda sju diskrimineringsfaktorerna. I korthet innebär kraven på aktiva åtgärder på arbetslivets område att arbetsgivare ska kartlägga risker för diskriminering och hinder mot  likabehandling.

Risker för diskriminering avser naturligtvis de tidigare nämnda skyddsreglerna, d v s i vad mån det finns risk för direkt diskriminering, indirekt diskriminering, bristande tillgänglighet eller trakasserier. Kartläggningen av hinder mot likabehandling handlar om att undersöka om arbetstagare har lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsidentitet, etnisk tillhörighet, religion, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Att arbeta aktivt för likabehandling kräver självfallet kunskap men också ett öppet sinnelag och ett stort mått av självkritiskt tänkande. Verkligheten visar nämligen att typiska hinder mot likabehandling inte alls har sin grund i avsikt att utsätta människor för ”olikabehandling” utan oftast beror på omständigheter såsom ”så har vi alltid gjort” eller ”inte någon tanke på att åtgärden hade den effekten”. Ett enkelt exempel kan måhända illustrera saken.

Ett stort företag noterade i en kartläggning av hinder mot likabehandling att genomförande av chefsutbildning i form av internat medförde att främst kvinnor med små barn inte sökte sig till chefsutbildningen. Internatformen hade naturligtvis inte införts i syfte att hindra kvinnor i viss ålder från att delta i chefsutbildning. De facto utgjorde utbildningsformen ett upplevt hinder mot likabehandling, vilket företaget erfor när man ändrade genomförandet till dagutbildning. Omedelbart sökte sig betydligt fler kvinnor till utbildningen.

Jag har full förståelse för att den som inte anser att skydd mot diskriminering och krav på aktivt arbete för likabehandling oavsett kön, könsidentitet, etnisk tillhörighet, religion, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder bör gälla i vårt rättssamhälle tycker att diskrimineringslagen ska avskaffas. Det är då viktigt att klargöra att en sådan lagstiftningsåtgärd skulle innebära att Sverige på ett flagrant sätt bryter mot EU-rätten i ett för EU-gemenskapen mycket grundläggande avseende. I sak (och politiskt) innebär detta inte bara ett systemskifte utan också att Sverige behöver lämna EU, om diskrimineringslagen ska avskaffas.

Frågan är därmed: har SD:s förslag sin grund i ren okunskap om rättsläget eller har SD den ”dolda agendan” att Sverige ska lämna EU?