Arbetsdomstolen har idag (2017-04-12) avgjort ett uppmärksammat mål (AD 2017 nr 23) rörande en barnmorska som inte fått anställning på grund av att hon meddelat att hon avsåg att – på grund av sin religiösa tro – vägra utföra arbetsuppgifter som har med abort att göra. Barnmorskan har hävdat att arbetsgivaren kränkt hennes rättigheter enligt artiklarna 9, 10 och 14 i Europakonventionen samt missgynnat henne i strid mot diskrimineringslagen.

Enligt Europakonventionen (artikel 9.1) har var och en rätt till bl.a. religionsfrihet. I denna frihet ingår friheten att utöva religionen. Av artikel 9.2 i Europakonventionen framgår att inskränkningar i religionsfriheten måste ha lagstöd.

I diskrimineringslagen förbjuds såväl direkt som indirekt diskriminering.

I kort sammanfattning innebär domen följande.

Den allmänna arbetsledningsrätt som tillkommer en arbetsgivare utgör ett ”lagstöd” för att bl.a. begränsa religionsfriheten. Arbetsgivaren får emellertid inte använda sin arbetsledningsrätt i strid mot annan lag. I domen diskuteras om arbetsgivarens uppställda villkor (att barnmorska måste medverka vid abort) strider mot abortlagen. Arbetsdomstolen kommer fram till att arbetsgivarens agerande står i överensstämmelse med abortlagen.

Beträffande direkt diskriminering konstaterar domstolen att arbetsgivarens beslut att inte anställa barnmorskan inte hade samband med hennes religion. Beslutet grundades istället på det faktum att hon avsåg att vägra att utföra vissa av de arbetsuppgifter som ingår i tjänsten som barnmorska. Redan av den här anledningen utgör inte agerandet en direkt diskriminering.

Vad gäller indirekt diskriminering är läget ett annat. Det är klart att arbetsgivarens tillämpning av villkoret (att barnmorska måste kunna medverka vid abort) särskilt missgynnar den som av religiösa skäl inte vill medverka till abort. Frågan är därmed om denna tillämpning har ett berättigat syfte samt om tillämpningen är lämplig och nödvändig för att uppnå detta syfte.

Arbetsdomstolen finner att arbetsgivaren har ett berättigat syfte, nämligen att tillhandahålla god hälsovård i enlighet med svensk lag. Vidare konstateras att tillämpningen av ”villkoret” är lämplig (effektiv för att uppnå syftet) och nödvändig (syftet kan inte uppnås på annat – icke diskriminerande – sätt) utifrån den organisation av vården som arbetsgivaren har valt. Därmed förelåg heller inte någon indirekt diskriminering.

Tommy