En ny och intressant dom (den 7 mars 2024) från EU-domstolen handlar om offentlighet och yttrandefrihet vad gäller brottmålsdomar mot arbetssökande. Domen innebär att det i Sverige inte längre kommer att kunna ”vara fritt fram” när arbetsgivare och andra vill få uppgifter om brottmålsdomar gällande privatpersoner. Tommy Iseskog kommenterar och analyserar domen i det nyutkomna numret av TIAN.

Behandling av personuppgifter i samband med bakgrundskontroll

Dom i mål C – 740/22, Endemol Shine Finland

Ett finskt företag hade begärt att en domstol muntligen skulle lämna upplysningar om eventuella beslutade brottmålsdomar beträffande en arbetssökande. Sedan tingsrätten har beslutat att inte lämna ut uppgifterna, har målet överklagats till Östra Finlands hovrätt. Hovrätten har begärt förhandsavgörande av EU-domstolen i ett antal frågor om dataskyddsförordningens tillämpning i den föreliggande situationen.

EU-domstolen konstaterar för det första att ett muntligt utlämnade av en uppgift anses vara en ”behandling av personuppgift”. För det andra konstaterar EU-domstolen att dataskyddsförordningen hindrar att uppgifter om fällande domar i brottmål lämnas ut muntligen till ”var och en”, utan att den som begär uppgiften har ett särskilt intresse av att erhålla dessa uppgifter. Det saknar härvidlag betydelse huruvida personen som begär uppgiften är ett bolag (juridisk person) eller en fysisk person.

Det är viktigt att framhålla att dataskyddsförordningen är lag i medlemsländerna. Det är alltså inte fråga om att en EU-förordning ska implementeras i nationell lag (som fallet är med EU-direktiv). Nationell domstol ska således tillämpa dataskyddsförordningen (2016/679) på samma sätt som domstolen tillämpar den nationella lagen.

Den första fråga som diskuteras i domen är om ett ”muntligt utlämnande” av en uppgift omfattas av dataskyddsförordningens begrepp ”behandling av personuppgift” (se artikel 4 led 2 i dataskyddsförordningen). Domstolen markerar att dataskyddsförordningens begrepp ”behandling” ska ges en ”vid innebörd” och att förordningens uppräkning av åtgärder som omfattas av begreppet behandling inte är uttömmande. Av detta följer enligt EU-domstolen att ett muntligt utlämnande av uppgifter, som ingår i eller avses ingå i ett register, utgör en ”behandling” enligt dataskyddsförordningen.

För det andra betonar EU-domstolen att en behandling av personuppgift (muntligt utlämnande av uppgifterna) endast får ske om de villkor som uppställs i dataskyddsförordningen är uppfyllda.

I dataskyddsförordningen (artikel 6.1 e) anges att behandling av personuppgift är laglig bland annat om, och i den utsträckning som, behandlingen är ”nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning”.

I fallet handlar saken om myndighetens uppgift att se till att allmänheten har tillgång till allmänna handlingar. På den här punkten anger dataskyddsförordningen (artikel 86) att intresset av att allmänna handlingar ska vara offentliga ska ”sammanjämkas” med individens intresse av skydd för den personliga integriteten.

Mot den här sistnämnda bakgrunden finner alltså EU-domstolen att dataskyddsförordningen ska tolkas så att ett utlämnande av uppgifter om fällande brottmålsdomar till ”var och en”, utan att skälen till utlämnandet prövas, strider mot dataskyddsförordningen. Det ska således prövas om den som begär utlämnandet har ett ”särskilt intresse” av att erhålla dessa uppgifter.

Det ska särskilt noteras att det härvidlag inte spelar någon roll om den som begär utlämnande av uppgiften är en fysisk eller juridisk person.

EU-domstolen tar inte ställning till vilket ”särskilt intresse”, som kan motivera att uppgifter om brottmålsdomar lämnas ut. Det torde dock vara klart att en begäran om sådana uppgifter, som inte avser t.ex. en viss rekrytering hos en viss arbetsgivare inte uppfyller kravet på ”särskilt intresse”. I praktiken innebär detta att insamlande av uppgifter om domar i brottmål i kommersiellt syfte strider mot EU-rätten. Däremot torde – enligt min bedömning – en enskild arbetsgivare, som inför en viss rekrytering vill göra en bakgrundskontroll, ha ”särskilt intresse” av att erhålla uppgift om fällande brottmålsdomar.

De principiella slutsatser som EU-domstolen formulerar i den här domen måste beaktas av den av regeringen nyligen tillsatta utredning som har i uppdrag att överväga lagstöd för bakgrundskontroller inför offentlig anställning (se TIAN 2024 nr 4).

Läs mer om Nyhetsbrevet TIAN och beställ här!