I flera av våra gamla landskapslagar stod det att läsa att ”land skall med lag byggas”. Uttrycket är naturligtvis fortfarande relevant och innebörden måhända så självklar att vi inte ens funderar över saken. Intressantare (och relevantare) är det därför att notera att lagen i sin tur byggs av ord. Det är orden som är juridikens medel. Det är orden som ska tolkas när lagen ska tillämpas. Allt detta är förvisso också självklart, men emellanåt är det särskilt viktigt att notera ordens betydelse när lag stiftas, när lag ska tolkas och när lag ska tillämpas.

Ibland försöker politiken överdriva en lagändrings betydelse

Under i stort sett två års tid pågick ett lagstiftningsarbete rörande strejkrätten, med särskild inriktning mot rätten för en facklig organisation att vidta stridsåtgärder i syfte att teckna kollektivavtal i en situation då arbetsgivaren sedan tidigare är bunden av ett annat kollektivavtal för arbetet ifråga. Konflikter i Göteborgs hamn var den konkreta anledningen till detta lagstiftningsprojekt. Under lagstiftningsarbetets gång fick regeringen klart för sig att den sedan tidigare gällande principen – att en facklig organisation alltid har rätt att vidta en stridsåtgärd i syfte att teckna ett eget kollektivavtal – inte kunde ändras utan att detta skulle kunna få många oönskade bieffekter (exempelvis en påtaglig risk för s.k. avtalsshopping).

Den lagstiftning som blev resultatet av detta massmedialt uppspelade lagstiftningsprojekt kan bäst sammanfattas i den klassiska bilden att det ”inte ens bidde en tumme”. Politiken valde emellertid att framställa ”lagändringarna” som oerhört viktiga för bevarandet av den svenska modellen. I sak har dock ingenting hänt!

Ibland är lagstiftaren onödigt opedagogisk

Den 1 januari 2020 ändrades reglerna om företagsbot i flera viktiga hänseenden. I mycket kort sammanfattning handlar lagändringarna om en omfattande breddning av regelverkets tillämpningsområde och en väsentlig skärpning av sanktionen. Breddningen innebär t.ex. att företagsbot numera kan förekomma vid alla typer av arbetsmiljöbrott i alla typer av verksamheter. Om exempelvis ett arbetsmiljöbrott begås i en kommunal skolverksamhet eller i en av en region bedriven vård, kan kommunen respektive regionen drabbas av företagsbot. Trots att sanktionen företagsbot alltså kan beröra en kommun, en region eller till och med en statlig myndighet, talas det i lagtexten om ”företag” och ”företagsbot”.

Av lagtexten, liksom av lagens förarbeten, framgår tydligt att även offentliga rättssubjekt kan vara ”företag” vid tillämpningen av reglerna. Ändå kan man (t.ex. jag) tycka att det hade varit pedagogiskt att använda uttrycken ”verksamhet” och ”verksamhetsbot” i den nya lagtexten, eftersom laginnehållet har ändrats radikalt. Det är, enligt min mening, onödigt opedagogiskt av lagstiftaren att använda begreppet företag, som utan tvekan i ett allmänspråkligt sammanhang inte inkluderar kommuner, regioner eller staten.

Ibland har lagtillämparna obegripligt svårt att tolka enkla ord

För bara några veckor sedan konstaterade Arbetsdomstolen (se AD 2019 nr 56) att ordet ”år” betyder 365 dagar. Knappast överraskande för oss som redan på lågstadiet fick lära oss just detta. Visst kan ord ha en annan betydelse i ett rättsligt sammanhang än i det allmänspråkliga sammanhanget. För att man ska kunna komma till slutsatsen att ett år innebär något annat än 365 dagar (i fallet hävdades att år skulle vara detsamma som 360 dagar) i det rättsliga sammanhanget krävs antingen att det finns uttalanden i det som kallas lagens förarbeten som tydligt uttalar detta eller att rättspraxis av någon anledning har kommit till den ståndpunkten. Eftersom ingetdera var fallet i den aktuella tvisten, var det självklart att Arbetsdomstolen skulle göra en allmänspråklig tolkning av begreppet år, dvs. 365 dagar.

Den ovannämnda domen väckte uppenbarligen förvåning i regioner och kommuner och kanske på ytterligare ett och annat håll. För oss andra var som sagt slutsatsen given.

Ibland betyder nya ord stora och viktiga förändringar – större än vad som direkt framgår av lagtexten

Häromdagen kom en statlig utredning med förslag om vissa förändringar i sjukförsäkringsregelverket. Ett av förslagen handlar om att istället för ”hög grad av sannolikhet” tala om ”övervägande skäl”. Utan att här gå in på de lagtekniska detaljerna kan konstateras att denna föreslagna lagändring skulle komma att få mycket stor betydelse. I praktiken skulle en sjukskriven arbetstagares möjlighet att få behålla sjukpenning efter 180 dagars sjukskrivning öka radikalt. Nuvarande ordning innebär att den sjukes arbetsförmåga i princip ska bedömas mot ”normalt förekommande arbete” efter 180 dagars sjukskrivning. Ett undantag från den principen handlar om att arbetstagaren ”med hög grad av sannolikhet” kommer att kunna återgå till sitt nuvarande arbete senast inom ett år (från insjuknandet). Detta uttryck (och därmed denna lagregel) har innebörden att det måste finnas ett övertygande medicinskt underlag för att arbetstagarens arbetsförmåga ska bedömas mot nuvarande arbete; något som sällan är fallet. Därav följer att det är vanligt förekommande att arbetstagare, som har varit sjukskrivna i 180 dagar, förlorar sin rätt till sjukpenning, även om han eller hon saknar förmåga att återgå till sitt ordinarie arbete.

Med den föreslagna ändringen i lagtexten – övervägande skäl – skulle det avgörande för undantagsregelns tillämpning vara behandlande läkares bedömning att ”det mesta” talar för att arbetstagaren kan återgå i arbete hos sin nuvarande arbetsgivare inom ett år från insjuknandet. I praktiken en mycket stor förändring för väldigt många; en förändring till gagn för individen men också för arbetsgivare i rehabiliteringsarbetet.

Ord är juridikens medel

Det är alltså orden som bygger lagen, men det är också orden som är såväl bärare som förmedlare av lagens egentliga innehåll. Ibland blir det svårbegripligt. Ibland är det självklart. Ibland blir det onödigt tillkrånglat eller åtminstone opedagogiskt. Och ibland blir det bara bättre.

Tommy Iseskog