De tragiska arbetsplatsolyckor som har inträffat i närtid har medfört att frågan ställs om vad som måste eller åtminstone bör göras inom arbetsmiljöområdet. Från flera håll har krav om ”skärpt lagstiftning” rests. Av den anledningen är det viktigt att klargöra innebörden av gällande regelverk och se hur tillämpningen egentligen fungerar.

Vad menas med att ha arbetsmiljöansvar?

Att arbetsgivaren har arbetsmiljöansvar torde vara känt för de flesta såväl arbetsgivare som arbetstagare, men vad betyder detta ansvar i praktiken?

Arbetsmiljölagen anger att arbetsgivaren ska vidta alla åtgärder som behövs för att förhindra ohälsa och olycksfall (3 kap 2§). Denna ”portalparafgraf” måste konkretiseras och översättas till arbetsuppgifter; arbetsmiljölagen kräver att arbetsgivaren och arbetsgivarens företrädare ska utföra vissa arbetsuppgifter i syfte att förhindra ohälsa och olycksfall.

Arbetsmiljöverket har uppgiften att konkretisera portalparagrafens innebörd på de områden där det anses lämpligt att i generella termer beskriva praktiska arbetsmiljökrav. Härutöver måste alla arbetsgivare utöva tillsyn över arbetsmiljön, bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete, göra riskanalyser och utforma de instruktioner som kan behövas för en säker arbetsmiljö.

Därmed inställer sig frågan vad som händer om en arbetsgivare inte lever upp till de lagstadgade kraven. När vi i juridiska sammanhang använder ordet ansvar, innebär detta att någon form av sanktion kan drabba den som är ansvarig. På arbetsmiljöområdet handlar dessa sanktioner om vite (i samband med föreläggande eller förbud från Arbetsmiljöverket), sanktionsavgift (vid brott mot vissa av Arbetsmiljöverkets föreskrifter), företagsbot (en administrativ avgift som kan utdömas mot en juridisk person vid arbetsmiljöbrott) och straffansvar (vid arbetsmiljöbrott).

Vad är arbetsmiljöbrott?

I brottsbalken (3 kap 10§) finns brottsrubriceringen arbetsmiljöbrott. Om någon uppsåtligen eller genom vårdslöshet bryter mot arbetsmiljölagen och därigenom orsakar att någon dör, skadas eller blir sjuk, kan ansvar för arbetsmiljöbrott utkrävas.

Det är framför allt två viktiga bedömningar som avgör om detta straffansvar kan utkrävas i praktiken.

För det första handlar detta om kravet på orsakssamband. Högsta domstolen (se dom i mål DB 1609-06) har konstaterat att orsakssambandsbedömningen i arbetsmiljösammanhang ofta blir en hypotetisk prövning, eftersom det i många fall inte finns något ”facit”. Mot den här bakgrunden formulerade Högsta domstolen att orsakssambandskravet är uppfyllt, om det ”med hög grad av sannolikhet” är så att olyckan/skadan inte skulle ha inträffat, om arbetsgivaren hade följt arbetsmiljölagens regler.

För det andra ska det bedömas vem som är arbetsgivarens företrädare i det aktuella arbetsmiljösammanhanget. Eftersom straffansvar måste utkrävas av en fysisk person, handlar den rättsliga bedömningen om att granska om och hur arbetsmiljöarbetsuppgifterna har delegerats. Ansvaret som sådant kan alltså inte delegeras. Däremot kan arbetsuppgifter, som handlar om att följa arbetsmiljölagen, delegeras. Under förutsättning att den som mottar delegering är kompetent och har behörighet (inklusive resurser) att vidta erforderliga åtgärder, följer det personliga straffansvaret med delegeringen.

Tillämpningen i praktiken

Det är, enligt min mening, uppenbart att reglerna i arbetsmiljölagen och brottsbalken är formulerade på ett ändamålsenligt sätt. Det finns inte någon anledning att ”skärpa” regelverket. Däremot är det, enligt min mening, uppenbart att tillämpningen av reglerna inte alls fungerar på det sätt som lagstiftaren har förutsatt. Arbetsmiljöverket, som har lagstiftningens uppdrag att utöva tillsyn över tillämpningen av arbetsmiljölagen, skulle kunna göra mycket mer i fråga om fysisk tillsyn. Detta har också regeringen nu uttryckt.

De stora bristerna i den praktiska tillämpningen ligger emellertid i polisens och åklagarnas utredning av arbetsmiljöbrott. Utredningarna tar nästan alltid alldeles för lång tid (i många fall flera år) och åklagarna väljer ofta att utfärda en företagsbot istället för att åtala för arbetsmiljöbrott, trots att detta är möjligt och trots att vi vet att straffansvarets preventiva (avskräckande) effekt är påtaglig vid den här typen av brottslighet. Om det nu konstaterade beror på dåliga prioriteringar eller okunskap är oklart.

Till det nu sagda kommer att det tveklöst finns stora behov av att ökade kunskaper om arbetsmiljö och arbetsmiljöansvar hos chefer och andra arbetsgivarföreträdare.