En statlig utredning har nu kommit med förslag om begränsning av vinster i välfärden. Frågan är oerhört intressant, tankeväckande och förvirrande.

Det intressanta handlar om att frågeställningen så tydligt avslöjar hur viktigt det är att formulera en problemställning och vilken ”styreffekt” som ligger i själva problemformuleringen. Om man frågar sig huruvida svenska skattepengar, avsedda för välfärdsinsatser, ska gå till skatteparadis, torde det var självklart att alla (utom möjligen den som disponerar kontot i skatteparadiset) tycker att detta inte borde vara tillåtet. Om man däremot frågar sig huruvida välfärdstjänster ska få/kunna utföras av privata aktörer, är det uppenbarligen så att en stor majoritet av svenska folket anser att detta ska vara tillåtet/möjligt.

Det tankeväckande handlar om att den som köper en vara eller en tjänst alltid kan och borde förvissa sig om att man får en vara eller tjänst som är värd priset och som uppfyller förväntad och avtalad kvalitet. I dessa hänseenden skiljer sig inte välfärdstjänster från andra tjänster och avtal om välfärdstjänster skiljer sig inte från andra tjänsteavtal. Det offentliga träffar dagligen massor med avtal om inköp av varor och tjänster, som inte ligger inom den s.k. välfärdssektorn. I alla dessa situationer används skattepengar. I alla dessa situationer måste det vara självklart att man ska betala ”rätt” pris och få en leverans av vara eller tjänst som uppfyller såväl kvantitativa som kvalitativa krav. I alla dessa situationer används samma skattepengar som vid inköp av välfärdstjänster. Vi skattebetalare öronmärker inte (tyvärr?!) vad olika skattekronor ska användas till. Den delen är en budgetteknisk fråga, men det är inte olika pengar vi pratar om!

Det förvirrande med det nu framlagda förslaget är att ”lösningen” angriper en effekt av dåliga avtal utan att på något sätt hantera orsakerna till det egentliga problemet. Effekten –att skattepengar kan gå till skatteparadis istället för välfärd – kan elimineras genom vinsttak. Orsakerna – dåliga avtal, dålig uppföljning av träffade avtal, bristande kvalitet i tjänsteproduktionen, bristande kompetens hos upphandlare etc – påverkas på intet sätt av denna reglering.

Det är också förvirrande att det i debatten hävdas att det är ”svårt” eller rent av ”omöjligt” att kontraktera och mäta kvalitet i välfärden. Dessa påståenden är för mig obegripliga. Kvalitet i utförande av välfärdstjänster har naturligt med bemanning, kompetens hos personal och materiella resurser att göra. Kvalitet i välfärden har naturligtvis också med engagemang, kundnöjdhet och resultat (i olika meningar) att göra. På samma sätt som vi sätter pris på olika andra tjänster utifrån kvalitativa och kvantitativa krav, är det tveklöst fullt möjligt att göra detsamma beträffande välfärdstjänster.

Om vi uppfattar att ett välfärdsföretag gör en oskäligt hög vinst, borde detta i grunden handla om antingen att priset på tjänsten är felsatt eller att tjänsten inte har levererats med den kvalitet som har (eller borde ha) avtalats. Om vi tycker att skattepengar ska användas till avsedda ändamål, borde alla inköp av varor och tjänster styras av krav på bra avtal och kompetent uppföljning av träffade avtal i syfte att fastställa att rätt kvantitet och kvalitet har levererats. Att sätta vinsttak i välfärden påminner om husägaren som nöjer sig med att sätta ut hinkar och andra kärl för att samla upp vatten när taket läcker. Akut är en sådan åtgärd motiverad, men den löser inte problemet med det läckande taket.

Tommy