I diskussionen kring regeringsbildningen har arbetsrätten fått en väntad men fullständigt överdriven roll. Det har varit känt i flera decennier att Centerpartiet vill förändra turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd samtidigt som dessa regler har betraktats som centrala för arbetarrörelsen. Såtillvida var det väntat att just denna del av arbetsrätten skulle bli kontroversiell i ett eventuellt regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet. I framför allt medias spegling av regeringsbildningsdiskussionen har emellertid eventuella förändringar av turordningsreglerna beskrivits som förändring av arbetsrätten.

Arbetsrätten är ett system för relationen arbetsgivare – arbetstagare

Mot den här bakgrunden är det viktigt att påminna om att arbetsrätten är ett omfattande system av regler som rör relationen arbetsgivare – arbetstagare. Arbetsrätten innehåller regler om kollektivavtal, föreningsrätt, medbestämmande, arbetsmiljö, diskriminering, arbetstid, semester, andra ledigheter, företagshemligheter, visselblåsande och – inte minst – anställning och anställningsskydd. I de allra flesta hänseenden råder konsensus på svensk arbetsmarknad och i det svenska politiska livet om innehållet i arbetsrätten. Jag kan konstatera att det idag finns en större grad av samstämmighet i vårt land om arbetsrättens innehåll, innebörd och betydelse än vad som exempelvis gällde under 1970- och 1980-talen.

Det saken nu gäller i det rådande politiska läget är alltså om turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd (LAS) måhända ska/bör/behöver förändras. I den diskussionen är det viktigt att se till såväl nuvarande tillstånd (vad innebär egentligen dagens regler?) som motiv till förändring (vad vill man åstadkomma?).

Turordningsreglerna – en del av anställningsskyddet

Det är viktigt att framhålla att LAS innehåller många olika regler i syfte att åstadkomma en rimlig balans mellan arbetsgivarens intresse av maximal flexibilitet och arbetstagarens intresse av maximal trygghet. I grunden reglerar lagen anställningsformer (tillsvidareanställning eller tidsbegränsad anställning). Utgångspunkten härvidlag är att ett anställningsavtal gäller tills vidare. Av den anledningen anger lagen i vilka situationer och under vilka förutsättningar som ett anställningsavtal får tidsbegränsas.

De regler i LAS som av naturliga skäl får mest uppmärksamhet handlar om uppsägning respektive avskedande. Vid uppsägning av personliga skäl finns krav om s.k. saklig grund. Ett avskedande kan förekomma om en arbetstagare ”grovt har åsidosatt sina åligganden”; handlingar som anses vara förtroendeförbrukande. Utan att i detta sammanhang gå in på juridiska detaljer, påstår jag att reglerna kring uppsägning av personliga skäl och avskedande fungerar väl och står i samklang med vad som kan sägas vara god sed på arbetsmarknaden och god personalpolitik.

Turordningsreglerna kommer till användning vid arbetsbrist, d.v.s. när en arbetsgivare behöver förändra en verksamhet av företagsekonomiska eller verksamhetsekonomiska skäl. Saken kan uttryckas så att turordningsreglerna ska ”översätta” den verksamhetsrelaterade arbetsbristbedömningen till individer. Utgångspunkten för turordningen är att längre anställningstid ger företräde från anställningsskyddssynpunkt framför kortare anställningstid. Men detta är bara en utgångspunkt! För att arbetstagare A, som har längre anställningstid än arbetstagare B, ska ha bättre turordningsrätt än B krävs att A har tillräckliga kvalifikationer för B:s jobb. Det är främst på den här punkten som missförstånd och okunskap har förvirrat såväl debatt som debattörer.

Begreppet tillräckliga kvalifikationer

Lagtextens uttryck ”tillräckliga kvalifikationer” kan beskrivas som ett tröskelvärde; de krav på kompetens som arbetsgivaren ifråga skulle ställa som minimikrav vid en motsvarande nyanställning. Dessa krav kan naturligtvis avse utbildning och erfarenhet men också faktorer som personlig lämplighet och social kompetens (se t.ex. följande domar från Arbetsdomstolen – AD 2008 nr 46, AD 2010 nr 34, AD 2011 nr 5, AD 2013 nr 67 och AD 2018 nr 41). Det är arbetsgivaren som har bevisbördan för att ett visst hävdat kompetenskrav faktiskt skulle ha tillämpats vid en nyrekrytering. I en nyligen avkunnad dom (AD 2018 nr 41) konstaterade Arbetsdomstolen att man skulle ställa sig frågan: Om A varit ensam sökande till den här tjänsten vid en nyrekrytering, skulle A då fått jobbet? Om svaret är jakande, har uppenbarligen A tillräckliga kvalifikationer. I det aktuella fallet konstaterade Arbetsdomstolen att A, som varit anställd som journalist i ett mediaföretag i mer än 30 år, inte hade tillräckliga kvalifikationer (viss typ av erfarenhet) för de tjänster som fanns i en ny organisation.

Det sagda får inte tolkas som att arbetsgivaren bara kan påstå någonting om nya krav efter t.ex. en omorganisation. Arbetsgivaren måste trovärdigt kunna visa att berörd arbetstagare inte uppfyller minimikrav för en nyanställning på det jobb som frågan gäller. Samtidigt är det viktigt att förstå att turordningsreglerna inte är så rigida att endast anställningstid räknas. Det är också viktigt att framhålla att kravet på kompetens (tillräckliga kvalifikationer) förändras i och med att arbetslivet förändras och verksamheter utvecklas. Vad som tidigare var tillräckliga kvalifikationer för ett visst arbete i en viss organisation kan vara något helt annat för samma typ av arbete i samma organisation efter exempelvis en omorganisation (se t.ex. AD 2008 nr 46 och AD 2018 nr 41).

Mer pedagogik än juridik

Det är uppenbart för mig att diskussionen om arbetsrätten i regeringsbildningssammanhanget har blivit en onödig ”sten i skon”. Inblandade politiker behöver förklara för sina väljare att det inte handlar om att ”avskaffa arbetsrätten”. Det handlar inte ens om att i grunden förändra arbetsrätten. Möjligen handlar det om att t.ex. diskutera ifall fler (än idag) arbetsgivare ska vara undantagna från turordningsreglerna (undantag som för övrigt infördes en gång i tiden av alliansen med stöd av Miljöpartiet!) eller om turordningsreglerna i något hänseende behöver förändras. Hur en sådan förändring skulle kunna/borde se ut kan rimligen inte slås fast i en politisk överenskommelse inför ett regeringssamarbete. Den saken måste övervägas och diskuteras, främst med arbetsmarknadens parter.

Tommy Iseskog