De senaste dagarnas reaktioner från allehanda chefspersoner inom framför allt media- och kulturområdena får mig att helt osökt komma att minnas ett gammalt talesätt från landet. Lyfter man på ett dasslock så luktar det skit. I ett sådant läge har man i praktiken två alternativ. Antingen lägger man på locket eller så tömmer man och tvättar ur tunnan.

Uppenbarligen har locken lagts på en massa dasstunnor i svenskt arbetsliv under flera decennier. De oskuldsfulla och – med något enstaka undantag – föga självrannsakande uttryck som höga chefer stått för med anledning av skitlukten är patetiska. Att man inte skulle ha känt till vad som pågått i form av sexuella övergrepp (alla sexuella trakasserier är övergrepp) är föga trovärdigt. Men även om detta skulle vara sant, är det uppenbart att man inte har följt gällande lagstiftning. De lagregler som ställer krav på att arbetsgivare ska arbeta förebyggande mot sexuella trakasserier finns i diskrimineringslagen och arbetsmiljölagen. I kort sammanfattning innebär dessa lagregler, som inte alls är några nyheter, följande.

1. Alla arbetsgivare måste klargöra att sexuella trakasserier (liksom andra kränkningar) inte accepteras.

2. Alla arbetsgivare måste ha riktlinjer och rutiner för hantering av sexuella trakasserier (liksom andra kränkningar).

3. Alla arbetsgivare måste utreda alla påståenden om sexuella trakasserier (liksom andra kränkningar).

4. Alla arbetsgivare måste vidta lämpliga åtgärder mot konstaterade sexuella trakasserier (liksom andra kränkningar). Det ska noteras att sexuella trakasserier i princip är grund för avskedande (förtroendeförbrukande handling).

5. Alla arbetsgivare måste följa upp sålunda vidtagna åtgärder.

Beträffande kränkningar i allmänhet kan det understundom uppstå vissa begrepps- och definitionsproblem, som jag inte ska avhandla i det här sammanhanget. När det gäller just sexuella trakasserier är inte begrepps- eller definitionsproblemen särskilt stora. Redan 1990 konstaterade lagstiftaren att sexuella trakasserier handlar om ett ”ovälkommet uppträdande av sexuell natur”. Av rättspraxis framgår tydligt (se t.ex. AD 2011 nr 13, AD 2014 nr 90, AD 2016 nr 38, Ad 2016 nr 56 och AD 2017 nr 45) att direkt sexuellt agerande såsom tafsande, frågor om sexuell samvaro, kommentarer om någons kroppsdelar och bilder med ett direkt sexuellt budskap är trakasserande redan ”första gången”. Saken kan helt enkelt uttryckas så att sådant sexuellt agerande utgör sexuella trakasserier om det visade sig att agerandet var ovälkommet. Det behövs alltså inte att den som är utsatt har sagt ifrån. Annat agerande, som kan sägas vara mer av indirekt karaktär (t.ex. berättande av snuskiga historier) blir sexuellt trakasserande i och med att någon berörd säger ifrån (se t.ex. AD 2011 nr 13).

Juridiken innehåller vad som kan kallas ett insiktkriterium, den som agerade begrep eller borde åtminstone ha begripit att agerandet kunde vara ovälkommet! I de fall, som jag ovan kallar ”direkt sexuellt agerande”, kan man alltså konstatera att agerandet går på den agerandes risk. Om det visar sig att tafsandet var ovälkommet, har man passerat en juridisk gräns (man borde ha begripit att agerandet kunde vara ovälkommet). Det sagda gäller även stora konstnärliga eller andra genier.

Såvitt jag kan förstå har väldigt många arbetsgivare stuckit huvudet i sanden när det gäller just förekomsten av sexuella trakasserier. Samma arbetsgivare får nu sticka huvudet i skittunnan. Det är bara att välja om man ska lägga locket på eller om det äntligen är läge att rensa tunnan. Lagarna kräver att man agerar i såväl varje enskilt fall som förebyggande.

Tommy